Så har plugget börjat igen. Som vanligt har jag bara halva foten inne i början eftersom jag har den där gamla tentan som måste göras och som håller fast den andra fothalvan i ett skruvstäd.

Känner mig helt mosig i huvudet för tillfället. Märks på de taffliga formuleringarna. Först flera timmars lektion, sen något slags inspark med diskussion i en massa timmar. Är ju inte helt frisk och dagens ansträngning blev nog lite för mkt för min överhettade hjärna. Känner att jag tappade självbevarelsedriften litegrann, är orolig att jag ska falla tillbaka i dåliga mönster - ångest över sociala sammanhang osv. Har en gammal invand självuppfattning som poppar upp, och den är inte särskilt snäll eller trevlig. Den är en riktig mobbare, och den får mig jämt att tro att folk tycker illa om mig - och slutsatsen till det blir att jag inte är värd att tycka om. Det är jobbigt det.

Eller har jag fel? Jag kanske tror fel om mig själv, och tror fel om vad folk tycker om mig. Antagligen gör jag det. Och antagligen borde jag skita i det också. Men såna där vanor är svåra att komma ur.

Jag märker också hur det är en typiskt kvinnlig grej att stå tillbaka, höras mindre, vara resonabel och förstående, vara mindre kompromisslös - och att därför få mindre utrymme i förhållande till killarna. Det krävs alltid så mycket mer av en kvinna, eller iallafall ställer vi så otroligt mycket högre krav på oss själva verkar det som. I vilket fall annorlunda krav.

Som det är nu gör kvinnor inträde i det som tidigare varit exklusivt männens värld, men samtidigt finns det ett tryck att behålla de gamla "kvinnliga" beteendena. Vilket gör att det krävs otroligt mycket för att man ska få vara med och spela på lika villkor som kvinna i många sammanhang. Man måste som sagt vara dubbelt så bra som männen. Man måste vara både kvinna och man samtidigt.

Jag har alltid på något sätt glorifierat de typiskt "manliga" dragen (som man brukar generalisera det) och sett de kvinnliga som mindre värda. Jag har t ex haft svårt med min egen kvinnlighet, därför att jag har känt att den är ett hot mot att jag ska få vara mig själv. Jag ser mig själv som en ganska stridbar person, som vill få säga vad jag tycker och tänker och kämpa för det jag tror för. Jag vill vara en stark person. Av någon anledning har jag trott att man bara kan vara det som man, och i min förvirring har jag sett ner på det "kvinnliga" pga detta. Det har gjort att jag känner mig förvirrad ang min egen kvinnlighet, då jag inte fått ihop olika delar av mig själv. Men den sidan, där jag ser mig själv som en lite hård, intellektuell och stridbar person - gör så lätt att jag hamnar i ett självförakt som har att göra med att jag är för hård, och inte kan mjuka upp mig - känner att jag inte kan få någon kärlek när jag är sådan.

Motsatsen däremot är att vara typiskt kvinnligt anpassningsbar, självuppoffrande och till viss del tillgjord. Denna sida gör att jag känner mig falsk mot det som egentligen är jag, att jag inte är lojal och står för det som är min hjärna. Min hjärna är viktig för mig.

Det jag har kommit att välja är mestadels den lite hårdare butch-stilen. Men! Det jag har förstått  nu är att jag har lurats till att glorifiera de egenskaper jag tycker är viktiga som enbart manliga, när det egentligen inte ligger NÅGONTING i detta. Att vara stark som person är definitivt inte något som är förunnat endast för männen, och jag börjar nästan uppleva att det är motsatsen. Kanske beror det på att det under så många år funnits ett kulturellt tryck på män att vara starka, att det blivit mer som en press som gör dom osäkra.

Iallafall har det varit en stor insikt, som i och för sig fortfarande håller på att formas, att inse att det inte är ett hot att både vara kvinnlig och med stor hjärna och personlighet. I första hand vill jag ju vara mig själv, det är det enda jag vill. Men har uppenbarligen en bit kvar för märker att jag fortfarande har svårt att omfamna mig själv i betydelsen kvinnlig.

Och det är därför att jag inte vill bli förminskad på något sätt. Jag vill vara mig själv till 100%, fullt ut. Jag vill inte vara mindre.

Fuck dat shit!

Fan att det ska vara så. Så jävla fel. Det här gör mig arg.

Det har iaf sabbat mkt för mig i mitt liv hittills förstår jag. Alltifrån hur jag har upplevt att jag måste förställa mig för att killar ska gilla mig, eftersom ingen kille vill ha en tjej som utmanar dem för mkt och som inte är "kvinnlig".. till att jag behövt vara onödigt hård mot mig själv för att försöka leva upp till att kämpa på lika villkor med männen/killarna i olika sammanhang och att jag då känt att jag varken är kvinna eller man, inte känd mig värd att älskas och mått dåligt pga detta.

Det är inte lätt säger jag.

Sammanfattningsvis vill jag vara jag, varken mer eller mindre.

Jag signar ut, slut.