det verkar som jag måste förstöra allt hela tiden. varför? vet inte riktigt. kan det vara för att känna mig fri?

fakk it anyway. fakk it real good. fy fan. jag pallar inte ens beklaga mig. vad håller jag på med? jag har ingen jävla aning. jag tror att allt är mitt fel och att det är fel på mig, men någonstans har jag en aning att det är världen det är fel på.

jag dricker alkohol och jag gråter.

det är väldigt värdigt.

och glöm inte att det är koolt. och status.

men ärligt talat. jag pallar inte med vissa iq-befriade människor. jag släpper er nu. i'll let you go. om det är det ni vill.

det är bara ett spel vi spelar ändå. roller.

 och det är ett spel jag inte längre tycker är spännande. utan jävligt förutsägbart, tråkigt och olivnärande. hah, alltså o-livnärande och inte oliv-närande.

alla dessa människor. varje gång jag ser att de har ett förhållande (well nästan) så tänker jag "fuck you too, well that's good for yoooooou, go to hell." eller nåt sånt. jag tycker det bara är skit. jag är iallafall ärlig. jag orkar inte med folk som har förhållanden, som får det att funka, som kan vara nära någon annan människa utan att döda antingen sig själv eller någon annan.

ja, jag kanske är patetisk men det står jag för.

en jävligt patetisk, förtvivlad, förtappad jävla svåger. nää.. men iallafall.. sjuk liten kaxnymf. som aldrig någonsin kan ta hand om sig själv.

jag önskar nästan att jag vore en festing. haha fästing menar jag.

men det var ju kul ikväll. att jag uttömde varje möjlighet. vet ni vad, jag skäms för mig själv. det gör jag varje dag, hela tiden, men jag gör det extra mycket just nu.

jag känner mig som en patetisk fucker. och även om det var min födelsedag igår och jag kände mig besviken på folk - så tror jag någonstans att allt är mitt fel ändå. och vem väljer jag att straffa? mig själv såklart.

och det tusenfalt!

aah fyfan. det är fint.

is there any mercy for this fucking girl?

is there any mercy for this fucking person?

is there any mercy for me?

ja det är det. jag måste bara vilja det först. självplågeri är ju roligt. eller? ester, är det?

/- fuck out

en blandning av allt

och en jävligt enformig grå kuk

nääää..

hehehehehe det går inte särskilt bra för mig just nu

vet inte om jag vill försöka

va en del av det här "samhället"

"livet"

har ofta svårt att se meningen med det hela

mina bihålor är jammed

själv experimenterar jag grövre och grövre med min sömn

kan inte riktigt komma underfund med mig själv

är som det finns olika viljor i mig

en som vill försöka ta hand om mig själv - på sättet att sova ordentligt,

äta bra, försöka få lite dagsljus varje dag, umgås med folk osv

en annan som vill ta hand om mig genom att fukka alla krav och krav, förhållningssätt hur saker ska vara

men, det som är puckat med den här sidan är att lösningen blir...

att inte göra någonting, eller snarare ligga uppe hela nätterna o dagarna

o kolla på nån jvla serie på datan, eller göra nåt annat

vet inte om det kan ses som ett så bra alternativ

manifestering av den fria viljan

som sagt. jag kan inte komma underfund med mig själv

jag rebelliserar mot allt

men börjar tro att det enda jag lyckas med genom det

är att straffa mig själv

w.h.a.t

e.v.e.r

sex.

in my mind.

love.

in my mind.

magic.

in my mind.

whatever

self destruction

compulsion

über

reality

flip it around

or something

people?

han?

som jag någonstans älskade.. men..

hatade för att han aldrig gav mig vad jag behövde

och alltid höll mig på avstånd

för att jag skulle fortsätta hoppas

men att jag aldrig skulle få någon relief

det är därför

jag blir ledsen

när alla tidigare uppfattningar vänds ut och in

när allt är klart

försvarsmekanismer, skönhet och gråhet

ligger öppet, utplanat, uppenbarat

när jag inte kan lura mig själv längre

undrar jag om det finns något som är värt något

on the edge

men whatever.

 love

/stirrup the leaves underwater

hej

nu är jag här igen,

lagar mat ibland

sitter uppe på nätterna (word. hell yeah. yes mf.)

och då gör jag....

kollar på porr

läser om porrstjärnor

läser om obskyra freakiga grejer

läser om missbrukare

kollar på serier (simpsons, prison break, o sen följer jag ju heroes naruto och bleach också)

hänger på facebook (inte så mkt)

hänger liite på msn

surfar runt

på youtube eller google

wells wells

annars så gör jag låtar, röjer med min stridsvagn av gitarr o sång

lagar mat som sagt.

pluggar lite ibland

åker in till universitetet o pluggar

träffar någon vän ibland

går o handlar

(är i genomsnitt det dagsljus jag får på en dag. kan nog destilleras ner till ca 8 minuters dagsljus per dag)

JUST DET! det jag gör mest av allt just nu är att vara sjuk.

det är kul det.

bihåleinflammation och halsont och förkylningar avlöser varandra

har köpt ett helt artilleri med naturläkemedel mot varenda krämpa.

själva faktumet att det har mer eller mindre ENDAST att göra med att jag inte sover något och är uppe hela nätterna.. det kan vi ignorera. det är bättre med ett artilleri av vitaminer omega 3 echinaforce och så vidare!

härliga tider, denna likgiltiga tid fortsätter.. och det är fan ganska skönt

maximalt slapp och apatisk, blandat med lite ångest dock. men skitsamma

jag softar - det är huvudsaken.

fly fly biatch!

Så har plugget börjat igen. Som vanligt har jag bara halva foten inne i början eftersom jag har den där gamla tentan som måste göras och som håller fast den andra fothalvan i ett skruvstäd.

Känner mig helt mosig i huvudet för tillfället. Märks på de taffliga formuleringarna. Först flera timmars lektion, sen något slags inspark med diskussion i en massa timmar. Är ju inte helt frisk och dagens ansträngning blev nog lite för mkt för min överhettade hjärna. Känner att jag tappade självbevarelsedriften litegrann, är orolig att jag ska falla tillbaka i dåliga mönster - ångest över sociala sammanhang osv. Har en gammal invand självuppfattning som poppar upp, och den är inte särskilt snäll eller trevlig. Den är en riktig mobbare, och den får mig jämt att tro att folk tycker illa om mig - och slutsatsen till det blir att jag inte är värd att tycka om. Det är jobbigt det.

Eller har jag fel? Jag kanske tror fel om mig själv, och tror fel om vad folk tycker om mig. Antagligen gör jag det. Och antagligen borde jag skita i det också. Men såna där vanor är svåra att komma ur.

Jag märker också hur det är en typiskt kvinnlig grej att stå tillbaka, höras mindre, vara resonabel och förstående, vara mindre kompromisslös - och att därför få mindre utrymme i förhållande till killarna. Det krävs alltid så mycket mer av en kvinna, eller iallafall ställer vi så otroligt mycket högre krav på oss själva verkar det som. I vilket fall annorlunda krav.

Som det är nu gör kvinnor inträde i det som tidigare varit exklusivt männens värld, men samtidigt finns det ett tryck att behålla de gamla "kvinnliga" beteendena. Vilket gör att det krävs otroligt mycket för att man ska få vara med och spela på lika villkor som kvinna i många sammanhang. Man måste som sagt vara dubbelt så bra som männen. Man måste vara både kvinna och man samtidigt.

Jag har alltid på något sätt glorifierat de typiskt "manliga" dragen (som man brukar generalisera det) och sett de kvinnliga som mindre värda. Jag har t ex haft svårt med min egen kvinnlighet, därför att jag har känt att den är ett hot mot att jag ska få vara mig själv. Jag ser mig själv som en ganska stridbar person, som vill få säga vad jag tycker och tänker och kämpa för det jag tror för. Jag vill vara en stark person. Av någon anledning har jag trott att man bara kan vara det som man, och i min förvirring har jag sett ner på det "kvinnliga" pga detta. Det har gjort att jag känner mig förvirrad ang min egen kvinnlighet, då jag inte fått ihop olika delar av mig själv. Men den sidan, där jag ser mig själv som en lite hård, intellektuell och stridbar person - gör så lätt att jag hamnar i ett självförakt som har att göra med att jag är för hård, och inte kan mjuka upp mig - känner att jag inte kan få någon kärlek när jag är sådan.

Motsatsen däremot är att vara typiskt kvinnligt anpassningsbar, självuppoffrande och till viss del tillgjord. Denna sida gör att jag känner mig falsk mot det som egentligen är jag, att jag inte är lojal och står för det som är min hjärna. Min hjärna är viktig för mig.

Det jag har kommit att välja är mestadels den lite hårdare butch-stilen. Men! Det jag har förstått  nu är att jag har lurats till att glorifiera de egenskaper jag tycker är viktiga som enbart manliga, när det egentligen inte ligger NÅGONTING i detta. Att vara stark som person är definitivt inte något som är förunnat endast för männen, och jag börjar nästan uppleva att det är motsatsen. Kanske beror det på att det under så många år funnits ett kulturellt tryck på män att vara starka, att det blivit mer som en press som gör dom osäkra.

Iallafall har det varit en stor insikt, som i och för sig fortfarande håller på att formas, att inse att det inte är ett hot att både vara kvinnlig och med stor hjärna och personlighet. I första hand vill jag ju vara mig själv, det är det enda jag vill. Men har uppenbarligen en bit kvar för märker att jag fortfarande har svårt att omfamna mig själv i betydelsen kvinnlig.

Och det är därför att jag inte vill bli förminskad på något sätt. Jag vill vara mig själv till 100%, fullt ut. Jag vill inte vara mindre.

Fuck dat shit!

Fan att det ska vara så. Så jävla fel. Det här gör mig arg.

Det har iaf sabbat mkt för mig i mitt liv hittills förstår jag. Alltifrån hur jag har upplevt att jag måste förställa mig för att killar ska gilla mig, eftersom ingen kille vill ha en tjej som utmanar dem för mkt och som inte är "kvinnlig".. till att jag behövt vara onödigt hård mot mig själv för att försöka leva upp till att kämpa på lika villkor med männen/killarna i olika sammanhang och att jag då känt att jag varken är kvinna eller man, inte känd mig värd att älskas och mått dåligt pga detta.

Det är inte lätt säger jag.

Sammanfattningsvis vill jag vara jag, varken mer eller mindre.

Jag signar ut, slut.

sitter här och har inte gjort något ikväll. (se fredag kväll)

planen var att dra o festa men sen slutade min mobil att fungera, och jag kände mig bara väldigt off och osugen på att umgås med folk. jag tycker mest det är jobbigt att umgås med folk som jag känner nuförtiden, jag trivs inte särskilt bra med mina gamla vänner.

föredrar att va själv.

fast det är inte sant heller. jag sitter uppe hela nätterna, försöker hitta något slags fragment att hålla fast vid som ska göra att saker och ting känns lite klarare.. men nä vet inte.

vad jag egentligen ville skriva om var att aldrig låta någon definiera dig som person. inte ens de som har positiva saker att säga.

just nu, så håller jag på att bli definierad, och gå in i rollen av att vara en gullig, söt liten figur som däremot inte har särskilt mycket utrymme för personlighet, får respons på egna initiativ osv. kort sagt, ett objekt.

det är såklart frestande att få komplimanger, att få känna sig gullig och att någon tycker att man är gullig och söt. men ibland vill jag bara hellre att personen ska lyssna på vad jag säger, ge respons.. skratta åt mina skämt.

rollfördelningen ser ut såhär nu:

jag är gullig och skrattar

du är rolig och skämtar

litegrann spyr jag på det.

litegrann.

fy fan att det ska vara så svårt att vara en självständig människa.. också som tjej. det finns så många fallgropar att ramla ner i. någonstans har jag fortfarande kvar den där bilden av att man som tjej är mer av ett objekt än ett subjekt.. och fastän jag vet att det inte är någon sanning så har jag så svårt att bli fri från det. och se mig själv som ett subjekt, eller inte se mig själv, vara mig själv snarare.

jag vill ha ett förhållande nu, känner att jag behöver det för att bekräfta för mig själv att jag inte är ämnad att vara själv resten av livet. men det blir att jag försöker förändra mig själv för att passa den andra personen.. det blir helt pannkaka av det hela bara för att jag vill det för sakens skull. men jag orkar inte vänta längre, jag orkar inte vara medveten och ha så höga krav längre.. har varit alldeles för mycket sån och jag känner att det börjar kännas lite sorgligt.

men jag säger FAKK IT till att omforma mig själv och gå in i en roll.

jag blir förbannad på att det enda du ser är att jag ska skratta åt dina skämt, att du inte fattar att du ska skratta åt mina också. för jag tycker att jag är rolig, och jag VET att du också tycker det men ändå så är du nånstans så jävla mycket kille att du inte KAN ge mig den typen av uppskattning utan jag ska vara söt och gullig. och lite tokig.

men får delvis ta på mig ansvaret för det själv, har velat att det ska bli så.. bara det att nu har det gått överstyr.

nä fakk it, behovet av gemenskap och kärlek ska inte leda till såna här saker.. ska inte behöva göra det. då är man fan fel ute!

it's either my way or the high way.. and that's something you've got to learn if you want to know the real me and if that is the person you like, cause if not? you can fuck off!

nu ska jag äta glass. nu är klockan 06.00 det är lördag morgon,

jag signar ut, slut

Igår vaknade jag klockan 18.00 relativt utvilad, hade somnat vid 07:30 på morgonen och ställde ingen klocka - skönt att få sova ut. Uppenbarligen hade de sena datornätterna satt sina spår eftersom jag förvånade t o m mig själv med att vakna så sent!

Bestämde mig för att ta en tvättid på natten, för att ha något att göra utanför lägenheten alla nattimmar jag skulle vara vaken. Städade lite hemma, det behövdes. Åt ingenting förrän några timmar senare, vilket gjorde mig lite yr i huvudet. Då åt jag sallad med fetaost som jag gjorde. Salladen var lite svampig, den hade legat i kylen ett tag. Sen försökte jag hitta en anledning att komma ut från lägenheten innan mörkret hade sänkt sig helt. Jag gick och handlade! Pantade några flaskor, som jag förstås glömde lösa in kvittot för i kassan. Jag köpte yoghurt, två nudelpaket, bananer, äpplen, tomater, champinjoner och tärnat bacon.

Hemma åt jag nudelsoppa (curry) och köttbullsmacka, och såg på Naruto som på den gamla goda tiden. The unity of Naruto and noodles är hittills svårslagen.

Därefter gjorde jag misstaget att sitta kvar framför datorn. Givetvis blev jag insnärjd i msnkonversationer jag inte kunde avsluta, och så följde ännu en kväll/natt framför datorn! DOCK genomförde jag tvättandet, big praise big praise. Jag tvättade fem tvättar. Bland annat den där äckliga men söta väskan som jag hittade ute, nu är den ren och min bara min. Jag älskar att hitta saker ute, fynda saker, upptäcka hemliga skatter som ingen annan upptäckt. Sen fixar jag till de lite och länkar in i min garderob och i mitt liv, samlar på mig ytterligare en sak med egen historia - ett litet hittebarn. Det har hänt mer än en gång att folk undrar var jag har köpt någon av dessa grejer. Jag tycker det är koolt att vara samlare.

Efter dator dator och mera dator, dödande av några blomflugor, stekande av champinjoner med vitlök, avsnitt av wonder showzen, prat med min stördhetsvän som jag tänker på så mycket och ångest för att jag egentligen borde plugga avslutades kvällen med glass. En massa glass. Därefter borstades tänderna (ett avsteg från dräggigheten, yay!) och bedtime var ett faktum.

Idag vaknade jag klockan 15:30. Lovade mig själv att inte sätta mig framför datorn men se nu vad som har hänt, här sitter jag och har nyss skapat en ny blogg. Efter det här blir det aktivering - uppdrag utomhus, uppdrag disk och uppdrag plugg + göra en pluggplan fram till tentan.

I'm out to shine in the neighbourhoood!